Bland de svenska podcasts jag hittills lyssnat på har Alla mina kamrater en av de mest passande signaturerna. En bra signatur ska inte bara vara ”catchy” utan också ha en tonträff som stämmer väl överens med innehållet. Låten är hämtad från samma tidsepok som Vi på Saltkråkan, och ibland tror jag banne mig att Alla mina kamrater är den svenska poddvärldens svar på den teveserien. Eller åtminstone att de är själsfränder.
Inte nog med att podden är stockholmsbaserad; de medverkande (åtminstone en) nämner ofta skärgården under sommartider. Men viktigast av allt är att de ofta sätter fingret på, och gör narr av, den uppblåsta beskäftighet som var så vanlig för i princip alla (läs: Pelle) i den där sextiotals-präktiga serien. Viljan att spräcka och gäcka etablissemangballongen blir extra tydligt i och med poddens koppling till Skämskudden.
Avsnitten har ofta en avslappnad och skön stil. Och eftersom den nuvarande standarduppsättningen (Soneby, Fritzon, Hallberg och Sundin) är en samling komiker, så är tvära kast och roliga utvikningar del av standardrepertoaren. Även om de är påhittiga och kvicktänkta finns det dock ett oväntat vanligt återkommande mönster i deras avsnitt:
- En medverkande berättar en anekdot från ett evenemang den varit på nyligen.
- De andra medverkande börjar prata om den typen av evenemang i allmänhet. Förr eller senare kopplas det ihop med a) någon kändis som gjort eller sagt något, eller b) en specifik plats.
- Någon av de medverkande säger att de hatar kändisen, eller platsen.
- De andra försöker dölja sin skräckblandade förtjusning över efterföljande smädelse.
Det blir måhända lite ofrivilligt lustigt när detta mönster ständigt upprepas, men det är även till viss del förståeligt. Det är en svår konst att få ett samtal mellan fyra personer att flyta utan att vara pladdrigt. Ett visst mått av struktur behövs. Och här är stringensen och tydligheten bättre än i liknande ”skitsnackar-poddar”. Soneby, Fritzon, Hallberg och Sundin är slipade historieberättare, men behärskar även konsten att balansera mixen av samtalsstöd och göra sig lustiga på varandras bekostnad. De kryddar också allt detta med en god portion självironi, vilket behövs för att mildra de kängor de levererar mot andra personer i kändissverige. Glimten i ögat. Som Tjorven ni vet.
Men kanske blir de ibland för bekväma i varandras sällskap. Det är en viss slapphet i införskaffandet av nya varor i Grankvist bod. Mycket av det de pratar om cirkulerar kring deras gigg. Och som så många andra stockholmspoddar så kan det ibland bli extremt internt och svårt att hänga med som ”utomlyssnande”. Namn på restauranger, gator och klubbar fladdrar förbi. Detta ger ibland ett intryck av att de medverkande pratar för en väldigt smal och lokal publik, vilket är kontraproduktivt med tanke på att podden så tydligt används som marknadsföringskanal. Det blir som ett avsnitt av Saltkråkan: mysigt, somrigt och lite äventyr med Teddy och Freddy. Vid de tillfällen de har gäster eller pratar om händelser utanför deras egna schema, får podden mer stuns. En större tonvikt på annat än de kommande uppträdandena tror jag skulle göra Alla min kamrater mer intressant för en bredare publik.
I skrivande stund
Avsnitt: 108
Hemsida: www.allaminakamrater.com
Twitter: @MartinSoneby @FritteFritzon @NisseHallberg @DavidSundin