Självklart ska vi ständigt utvärdera våra utbildningar! Det var en provocerande rubrik. Jag förtydligar och specificerar: Vi borde sluta använda formaliserade kursutvärderingar, för de gör sällan kurser bättre.
Formaliserade kursutvärderingar är ofta en enkät med ett antal förutbestämda frågor, inte sällan ska studenten gradera ett påstående mellan 1 och 5. De har sitt ursprung i att studenter enligt högskolelagen har rätt till att ”vara representerade när beslut fattas eller beredning sker som har betydelse för utbildningen eller studenternas situation”. Detta ger studenter rätt att ha inflytande över sin utbildning. Formaliserade utvärderingar är (för att förenkla steget mellan dem och högskolelagen) oftast införda som en konsekvens av studenter inte blivit hörda eller kunnat föra en nyanserad dialog med kursledningen för att förbättra deras utbildningssituation. För att visa att man tar sina studenter seriöst har de flesta universitet därför infört standardiserade formulär som alla utbildningar måste använda.
Problemet med de formaliserade kursutvärderingarna ligger dock i just denna (goda) avsikt. De är en kontrollfunktion för att lärare ska göra sitt jobb. De formaliserade utvärderingarna är införda för att säkerställa att utvärderingar görs, inte för att göra utbildningarna bättre. En utvärdering kan nämligen, hör och häpna, inte förbättra någonting. Det beror på att en utvärdering är ett dött föremål; ett kryss på ett papper, ett klick på ett webformulär. Den enda som kan göra något är läraren, eftersom läraren (förhoppningsvis) är mer levande. En utvärdering må alltså vara utformad av självaste nobelpristagaren i pedagogik, utan att något för den skull händer med en utbildning. Kort sagt, kursutveckling står och faller med läraren och för att utvecklingen ska kunna göras ordentligt, så måste de ansvariga lärarna ha tid att analysera utvärderingens utfall i förhållande till utbildningen.
Låt mig därför presentera de två vanligaste arketyper av lärare som finns (Nej, verkligheten är inte så polariserad, men det här är ett argumenterande inlägg och då är det tillåtet att vara mer tillspetsad för att tydligare illustrera sin poäng): Den ena arketypen är den duktiga, professionella och engagerade läraren. Den andra arketypen är den oskickliga, oprofessionella, och oengagerade.
Den engagerade läraren behöver ingen formaliserad utvärdering. De utvärderar självmant sina kurser under kursens gång på sätt som är anpassade efter utbildning och behov. Påfallande ofta är denna typ av lärare medveten om problematiska delar av kursen långt innan de flesta studenter hinner upptäcka dem. Den engagerade läraren jämför utfall på olika examinationsuppgifter, ställer frågor till studenter i samband med föreläsningar för att säkerställa att kursen fortskrider som den ska. Hen är alltid öppen för dialog och överväger noga de förslag studenter kommer med.
Den oengagerade läraren gör bara det hen ska. Hen vill helst snabbt klara av sin undervisning för att sedan fortsätta med vad-det-nu-var-som-var-viktigare. Alternativt tror läraren att hen är världens bästa föreläsare eftersom ett högt intellekt (eller hög titel) per definition innebär att allt man säger förstås perfekt av alla – oavsett hur det presenteras.
Låt oss föra in, den tidigare nämnda, tidfaktorn i lärarekvationen. För den engagerade läraren blir formaliserade kursutvärderingar en tidstjuv. Läraren måste lägga tid på att samla in och sammanställa standardfrågor i stil med: ”Ange hur väl kursen uppfyller kursmålen”, där resultatet är ett snitt på 4,21. Ett sådant svar säger i vanliga fall ingenting om vilka detaljer som behöver förbättras.
För den oengagerade läraren – å andra sidan – är den formaliserade utvärderingen ett alibi för att inte behöva anstränga sig eller förändra utbildningen. De kommer/kan inte heller omsätta snittet 4,21 i något konkret som behöver ändras. Men eftersom det gjort den påbjudna kursutvärderingen är läraruppdraget slutfört.
Formaliserade utvärderingar är med andra ord tämligen ineffektiva redskap. Om syftet är att förbättra redan bra utbildningar och utbildare (vilket många universitet inte skulle vara sena att hävda), innebär det att de tar tid från engagerade lärare (och studenter som måste fylla i utvärderingen) som redan utvecklat bättre och mer utbildningsspecifika utvärderingsmetoder. Om syftet är att tvinga dåliga utbildare att ”skärpa sig” (vilket en del studentkårer säkert skulle kunna vittna om) skapar de legitimitet för oengagerade lärare att inte göra några förändringar, så länge de bara låtit studenterna fylla i utvärderingsformuläret. Jobbar du med studentfackliga frågor, förespråka i stället detta:
Varje utbildning ska utvärderas kontinuerligt på det sätt varje lärare anser vara lämpligt. Och på uppmaning från ledning eller studentkår ska läraren muntligt eller skriftligt kunna redogöra för hur utvärderingen gjorts och vilka planerade ändringar som ska göras på utbildningen.
En sådan formulering skulle underlätta för de redan engagerade lärarna och förhoppningsvis tvinga de oengagerade att börja reflektera mer över sin lärarroll.
2 tankar på “Sluta utvärdera”