I dag skrev Bengt Ohlsson ett avslutande(?) inlägg kring kulturdebatten. Bakgrunden till hans inlägg – om ”att man inom kulturlivet förutsätts stå till vänster, och att allt annat bemöts med stor misstänksamhet” – tänker jag inte ta ställning till. Däremot fastnade jag för följande stycken i hans inlägg:
Men debatten hade fått ett eget liv. Min text vandrade vidare och blev med tiden, enligt viskleksprincipen, något helt annat. […]
Efter hand började det övergå från en kulturdebatt till något slags… jag vet inte, installation.
Tänk vad fantastiskt att ett kulturinlägg kan få läsas och sedan motsägas, medhållas, missuppfattas och mutera i helt oväntade banor. Tänk då vad som skulle hända om Bengt Ohlsson, eller kanske snarare tidningen han skriver för, mitt i debatten skulle kräva att alla bloggar och twitterkonton som använder ordet kulturvänster stängs ner eftersom ordet är copyrightskyddat.
Låter det konstigt, eller absurt? Vi är inte långt därifrån. För inte så länge sedan infördes ett handelsavtal för bekämpning av varumärkesförfalskning – ACTA. Det är första steget som möjliggör för kulturproducenter att stoppa all användning av deras varumärke. I USA försökte man införa detta på en gång med SOPA. Lagförslagen innebär (i mer eller mindre stor utsträckning) att företag ges rätten att stänga ner sidor som använder ett varumärke utan lov. Skriver du fanfiction om Star Wars, Harry Potter eller Twilight? Varumärkesintrång. Kritiserar du den nya bondfilmen? Varumärkesintrång. Diskuterar du den nya Bondfilmen på en sida som inte är sanktionerad av filmbolaget? Varumärkesintrång.
Det viktiga med Bengt Ohlssons två artiklar är alltså inte huruvida det finns en vänsterkonsensus inom kulturen som hindrar vissa åsikter att föras fram, utan om det snart finns en juridisk konsensus som bötfäller eller straffar att något överhuvud taget sägs.