Chefredaktörerna Tomas Mattsson och Jan Helins självbetitlade podcast har funnits lite mer än ett år. Den har under den tiden fått både kritik och beröm. Till exempel brukar satirkontot Bakjour göra sig lustiga över dess närvaro i den svenska poddjungeln. Själv finner jag att den vanligaste kritiken mot dem är underligt missriktad. Men mer om det senare.
Som medievetare tyckte jag det redan från början var fantastiskt att chefredaktörerna från Sveriges två stora kvällstidningar Expressen och Aftonbladet hade funnit en gemensam plattform att samtala med varandra och andra. Det stod också snabbt klart att Jan Helin och Thomas Mattsson är två personer som är mycket insatta i medieindustrin. Många avsnitt är guldgruvor för den som vill lära sig mer om alla svängar i nyhets- och journalistbranschen. För medie- och journalistutbildningar är denna podcast ett måste.
Till det är Mattsson och Helin dessutom generösa i sin diskussion med lyssnare. De svarar ofta på lyssnarfrågor, även om jag (precis som alla andra lyssnare) tycker att de ibland är väl kortfattade vad gäller just de frågeställningar jag tycker är spännande och långrandiga när det gäller frågeställningar som inte är det. För mig är det dock specialavsnitten som är riktigt intressanta. De två som sticker ut är avsnittet om Estonia-katastrofen och avsnittet då de diskuterade egna fällningar. Det är två tillsynes vitt skilda vad gäller innehåll, men båda illustrerar tydligt hur svår och personlig journalistik kan vara.
Den kritik jag sett mot podden handlar ofta om att det är ytterligare två mediemän som breder ut sig i den redan mediemän-belamrade podcast-världen. Detta är förvisso sant. Men är alternativet bättre? I valet mellan att höra två chefredaktörer beskriva sin verklighet och ”öppna upp” det redaktionella arbetet inför sina lyssnare, eller att sakna en sådan direktkanal till den tredje statsmakten, så väljer jag det förstnämnda.
Snarare skulle jag säga att här har Helin och Mattsson varit stora föredömen för andra verksamheter i Sverige, såväl som internationellt. Tänk om Reinfeldt och Löfvén skulle sätta sig ner en gång i veckan och diskutera veckans politiska händelser. Eller tänk om kungahuset kunde lära sig hantera ljudutrustning och redigering. Det är min övertygelse att denna typ av öppenhet förstärker demokratins och ökar medborgarnas möjlighet att fatta informerade beslut. Kritiken mot att de två chefredaktörerna undviker att beröra vissa ämnen för att skydda sig själva och sin verksamhet tycker jag är orättvis. Dels ser jag ingen självklar (oskriven) regel att alla måste dela med sig av precis allt, och dels är det att dumförklara poddens lyssnare. Det är fullt möjligt att bilda sin egen uppfattning om tingens ordningen genom att ta del av många kanaler – där Mattsson & Helin Podcast är en av dessa.
Den kritik jag sällan hör nämnas eller ser, är att podden ibland är nog så självupptagen. Inte upptagen av chefredaktörernas egna personer, utan av själva podcasten Mattson & Helin. Själv identifierar jag två problem:
Tid. Podcasten är oftast för lång. Förutom specialavsnitten skulle avsnitten må bra av att vara under en timme långa. Inte för att det myckna innehållet nu är dåligt, utan för att podcasten tar plats från andra podcasts. Som lyssnare har jag (och säkerligen många med mig) begränsat med tid. Att göra långa avsnitt signalerar därför att man tycker att det man gör är viktigare än alla andras poddar och att man tar sig rätten att ”breda ut sig”. Det är som sagt inga problem när det handlar om specifika teman, utan när programmen består av flera små diskussionspunkter. Jag tror också det skulle öka den potentiella livslängden för podden – risken att antalet samtalsämnen tar slut, eller repeteras, minskar.
Självmedvetenhet. Som ett led i att föra dialog med lyssnare så återges ofta beröm och kritik. Här skapas ett fokus på själva podcasten och inte på innehållet, vilket både kan kännas en aning ängsligt och självgott. Det finns ett visst släktskap med när just kvällstidningar skriver artiklar om det som återges i deras kommentarsfält eller deras kampanjer som oftast tenderar bli lika mycket reklam för tidningen som för det kampanjen försöker belysa. Det tydligaste exemplet är kanske tidsdiskussionen som i princip återkommer varje avsnitt. Ska podden vara längre eller kortare? En cykeltur eller två? I stället för att göra ett redaktionellt beslut och bestämma sig för ett format som funkar, så återger Mattson och Helin de synpunkter och kommentarer som kommer in i frågan och vägrar själva ta ställning och sätta ner foten. Transparens är bra, men inte vad gäller redaktionell velighet.
Jag misstänker att ibland när podden får svepande kritik för, eller irritation över, att två mediemän får ta ännu mer plats, så är det i själva verket denna självfokusering som sticker i öronen. Hade de i stället varvat korta, rappa avsnitt där chefredaktörerna diskuterat veckans händelser, med längre specialavsnitt, så hade Mattsson & Helin Podcast varit nära nog en perfekt podd.
I skrivande stund
Avsnitt: 58
Hemsida: mattssonhelin.libsyn.com
Twitter: @MattssonHelin